En renässans för Stefan Sundström?

Jag ska erkänna att jag blev lite skeptisk när Stefan Sundströms album Domedagspredikan tillkännagavs tidigare i år. Detta hade två orsaker; den första är att Sundström beskrev det som en uppföljare till mästerverket Vitabergspredikan. Hur det skulle gå att följa upp det albumet framstod för mig som en gåta. Dessutom brukar uppföljare sällan vara bra, särskilt på album. Den andra orsaken är att jag helt ärligt inte riktigt har fastnat för något av Sundströms senaste album, det senaste som jag uppskattade från början till slut var Ingenting har hänt från 2009. De album som har släppts efter det har ofta innehållit enstaka låtar jag uppskattat men minst lika många spår som jag upplevt mer som utfyllnad än som innehåll, och därmed saknat en helhet som fått mig att återvända till dem. Istället har de spår jag gillat hamnat i spellistor, trots att jag annars är mer av en albumperson.

Likväl lyssnade jag på Domedagspredikan så snart jag kom hem efter det kneg som för närvarande betalar mina räkningar. Två spår in och jag var däckad. (Och det var inte av huvudvärken jag dragits med sedan den morgonen.) Så här bra och inspirerad har Sundström inte låtit på länge. Åtta tajta spår som andas friskt och levereras med en övertygande närvaro av såväl Sundström som band.

Något jag alltid har uppskattat hos Stefan Sundström är hans eftertänksamhet. Och det finns närmast i överflöd i de åtta spår som utgör Domedagspredikan. Redan från den inledande "Havets kvarnar" står det reflekterande perspektivet i fokus, och följer sedan med i vart och ett av spåren till den avslutande "Mikrobernas skepp". Alldeles oavsett om han tittar inåt eller beskriver de större perspektiven gör han det med en osedvanlig skärpa. Plakatpolitiken, som förvisso kan vara välkommen men tenderar att kunna bli daterad, är som bortblåst till förmån för ett inte nödvändigtvis mer moget förhållningssätt, men ett mer analytiskt och betraktande sådant. Den typen av perspektiv som inte tenderar att dateras utan har potential att bli tidlösa tack vare deras allmängiltighet och tillämpbarhet i vitt skilda sammanhang.

Vad gäller texterna kryddas de emellanåt med referenser till låtar från äldre album, liksom det finns lekfulla referenser till såväl Kenta Gustafsson och Ronny Eriksson som artiklar och krönikor av vänsterpolitiska skribenter. Detta menar jag fungerar alldeles utmärkt i sammanhanget och visar att albumet är en del av något större. Just "Bara va en del" tillhör ett av albumets mest minnesvärda spår. Det kanske inte säger så mycket på ett album där samtliga spår har potential att bli Sundströmklassiker, men om du mot förmodan bara har tid att lyssna på ett spår från plattan skulle jag rekommendera just det spåret. När du sedan har fallit pladask kan du lyssna på resten av albumet från början till slut.

Någon närmare analys eller reflektion av albumet har jag inte för avsikt att göra nu. (Om någonsin.) Albumet är alldeles för färskt för det. Men för mig känns det som en renässans för Sundström, eller åtminstone som en renässans för mitt intresse för Sundström.

Tomaterna i salladen?

Keith Hill, vid den amerikanska radiokanalen Country Radio Aircheck, jämförde i ett inslag 2015 kvinnliga countryartister med tomaterna i en sallad. Detta medan manliga countryartister enligt honom var själva salladen - det vill säga vad den som äter salladen vill ha. Detta menade han var anledningen till att det var så få kvinnliga artister som låg på listorna. Reaktionerna lät inte vänta på sig i denna kontrovers som kom att bli känd som Tomato-gate. Hill stod dock på sig, och hävdade mer eller mindre att country är en plattform som finns till för att sälja plattor. Vilket i och för sig är sant – ingen producent eller skivbolagsdirektör (finns ens sådana längre?) ger sig in i branschen med en vision om att inte sälja plattor och singlar och förhoppningsvis gå mer plus än minus. Det ena behöver dock inte utesluta det andra, och jag vill hävda att det är upp till radions skivspinnare att lyfta fram också den musik som inte nödvändigtvis är lika tillrättalagd och stöpta i samma utnötta former som det som säljer. Fast så har å andra sidan countrymusiken sällan handlat om förändring. Tyvärr.

Kvinnor är överlag kraftigt underrepresenterade på countrylistorna, trots att det finns flera kvinnor som förvaltar såväl som förnyar countrymusiken bättre än vad många av herrarna på listorna förmår göra. Som The Highwomen, vilka häromveckan albumdebuterade med vad som kan vara ett av årets starkaste album. Det är inte några duvungar som ligger bakom bandet, utöver att den trefaldige Grammisvinnaren Brandi Carlile återfinns också den lysande Amanda Shires (som dessvärre allt som oftast stått i skuggan av sin mer kända make, Jason Isbell), låtskrivarveteranen Natalie Hemby och det unga stjärnskottet Maren Morris. Tillsammans har de arbetat ihop ett makalöst album fullt av livsnära berättelser och betraktelser, med perspektiv som ofta saknas inom den samtida countryn. Det är sånger om (lesbisk) kärlek, om fullsatta matbord med den gemenskap det bringar, såväl som om moderskapets baksida och viljan att vara mer än en mamma. För att inte tala om den lika hjärtvärmande som hjärtskärande Amanda Shiresskapelsen ”Cocktail and a Song”, en omkring tre och en halv minuter lång sång om att inte sörja den dödssjuke som ännu lever.

The Highwomen är countrymusik som inte litar på nötta uttryck och klichéer, men fortfarande håller sig rotad i countrymusikens hjärta och bygger vidare på traditionen. Waylon Jennings, som redan 1975 var kritisktill utvecklingen på countrylistorna, hade varit nöjd. Shooter Jennings, Waylon Jennings son, har förövrigt arbetat mycket med Brandi Carlile – bland annat producerade duon Tanya Tuckers senaste fullängdare som jag kommer att återkomma till en annan gång. För även om jag inte förmår påverka de amerikanska countrylistorna avser jag dra mitt strå till stacken för att lyfta fram kvinnor inom countrymusiken. För de är många och de förtjänar att höras, och de är mycket mer än tomaterna; de är salladen, komplett med en vinägrett som ger lagom mycket sting och smak för att lyfta salladen över det torftigt tråkiga.