En renässans för Stefan Sundström?

Jag ska erkänna att jag blev lite skeptisk när Stefan Sundströms album Domedagspredikan tillkännagavs tidigare i år. Detta hade två orsaker; den första är att Sundström beskrev det som en uppföljare till mästerverket Vitabergspredikan. Hur det skulle gå att följa upp det albumet framstod för mig som en gåta. Dessutom brukar uppföljare sällan vara bra, särskilt på album. Den andra orsaken är att jag helt ärligt inte riktigt har fastnat för något av Sundströms senaste album, det senaste som jag uppskattade från början till slut var Ingenting har hänt från 2009. De album som har släppts efter det har ofta innehållit enstaka låtar jag uppskattat men minst lika många spår som jag upplevt mer som utfyllnad än som innehåll, och därmed saknat en helhet som fått mig att återvända till dem. Istället har de spår jag gillat hamnat i spellistor, trots att jag annars är mer av en albumperson.

Likväl lyssnade jag på Domedagspredikan så snart jag kom hem efter det kneg som för närvarande betalar mina räkningar. Två spår in och jag var däckad. (Och det var inte av huvudvärken jag dragits med sedan den morgonen.) Så här bra och inspirerad har Sundström inte låtit på länge. Åtta tajta spår som andas friskt och levereras med en övertygande närvaro av såväl Sundström som band.

Något jag alltid har uppskattat hos Stefan Sundström är hans eftertänksamhet. Och det finns närmast i överflöd i de åtta spår som utgör Domedagspredikan. Redan från den inledande "Havets kvarnar" står det reflekterande perspektivet i fokus, och följer sedan med i vart och ett av spåren till den avslutande "Mikrobernas skepp". Alldeles oavsett om han tittar inåt eller beskriver de större perspektiven gör han det med en osedvanlig skärpa. Plakatpolitiken, som förvisso kan vara välkommen men tenderar att kunna bli daterad, är som bortblåst till förmån för ett inte nödvändigtvis mer moget förhållningssätt, men ett mer analytiskt och betraktande sådant. Den typen av perspektiv som inte tenderar att dateras utan har potential att bli tidlösa tack vare deras allmängiltighet och tillämpbarhet i vitt skilda sammanhang.

Vad gäller texterna kryddas de emellanåt med referenser till låtar från äldre album, liksom det finns lekfulla referenser till såväl Kenta Gustafsson och Ronny Eriksson som artiklar och krönikor av vänsterpolitiska skribenter. Detta menar jag fungerar alldeles utmärkt i sammanhanget och visar att albumet är en del av något större. Just "Bara va en del" tillhör ett av albumets mest minnesvärda spår. Det kanske inte säger så mycket på ett album där samtliga spår har potential att bli Sundströmklassiker, men om du mot förmodan bara har tid att lyssna på ett spår från plattan skulle jag rekommendera just det spåret. När du sedan har fallit pladask kan du lyssna på resten av albumet från början till slut.

Någon närmare analys eller reflektion av albumet har jag inte för avsikt att göra nu. (Om någonsin.) Albumet är alldeles för färskt för det. Men för mig känns det som en renässans för Sundström, eller åtminstone som en renässans för mitt intresse för Sundström.